Ångesten kryper sig på!!

Ibland kryper sig ångesten på och jag frågar mig själv vad är det vi håller på med? 2,5 års distansförhållande innan vi tar tag i saken och börjar leva tillsammans. Varför? Ska det behöva ta 2,5 år!? Sen visst, meningen var att vi skulle leva tillsammans där borta nu och så småningom ta oss till Sverige. Nu gick det inte riktigt som vi tänkt oss och det var bara att börja planera om livet.

Frustrationen går givetvis ut över Jocke och jag undrar varför måste det ta sådan tid. Jag tänker på situationen endast ur min synvinkel... att flytta till Sverige kan väl inte vara så svårt. Viktigaste är väl ändå att vi får vara tillsammans. Det jag glömmer är att han där borta kämpar med sitt liv... jobbar, pluggar, donar, fixar och försöker förbereda för en flytt hit.

Sen kryper sig det dåliga samvetet på! Att det inte alls är så lätt att bara lämna allt där borta. Han har ju faktiskt 13 år av sitt liv där, vilket planen var skulle fortsätta ett tag till. Vilket inte alls bara är sådär att lämna.

Så nej... jag får sluta tänka bara på mig själv och hur synd det är om mig. Givetvis kommer jag längta massor och åka med på min känslomässiga berg- och dalbana. Men jag vet också att jag träffat den mest underbara pojkvän jag någonsin kunnat tänka mig. Även om han ryter till ibland, så står han ändå ut med mig. Med mina bryt, med mina tårar och min frustration. Han är den bästa och jag älskar honom så otroligt mycket.