Om jag längtar?

Äntligen är klockan omställd till sommartid. Helt plötsligt kommer allt kännas lite lättare! 3,5 veckor kvar tills det är dags att äntligen få träffa Jocke. Om jag längtar? Jag lovar det gör jag. Det lustiga är att ju närmre vi kommer desto jobbigare är det på något sätt. Så är det varje gång! Antar att det är för att så länge det är en massa dagar kvar så lägger jag inte ner så mycket tankar på hur lång tid det är kvar, medans när det börjar närma sig så gör jag inte annat än att räkna dagar. Och då går ju tiden så sjuuuukt sakta. Men jag är ändå såååå lycklig att vi snart får träffas. Det där pirret i magen har redan börjat komma när jag tänker på att det snart är dags. Helt galet!! Så är det varje gång vi ska träffas efter flera månader från varandra, nästan som när man är i början av ett förhållande och fortfarande är sådär lite nervös när man ska träffas. Sen när vi väl träffas så känns allt bara sådär underbart självklart, att detta helt klart är värt all väntan och alla känslomässiga berg- och dalbanor i världen.