Känns just nu som mitt liv är en enda nedräkning. Varje kväll tänker jag att ännu en dag mindre tills jag får träffa Jocke. Längtar verkligen tills vi har ett "vanligt" liv ihop. Så snälla ni uppskatta det ni har, för när man inte har det så längtar man verkligen efter det enkla och vanliga. Att bara veta att någon väntar på dig efter jobbet, att få laga middag ihop... ja ni vet vad jag menar. På något sätt är det värre nu än det var innan jag åkte mina tre månader till USA. För jag hann verkligen vänja mig under den tiden att leva ett "vanligt" liv med Jocke. Innerst inne vet jag att den dagen kommer och att vi kommer vara otroligt lyckliga, men det betyder inte att jag längtar mindre efter den. Snarare tvärtom! Jag längtar efter den jättemycket, för nu vet jag ju vad det är jag missar.
Idag på jobbet var det ganska många föräldrar som frågade om jag inte skulle iväg. Jag är bara glad att de inte har frågat så mycket innan, eftersom jag nu kan berätta vad som har hänt utan att börja gråta. Två dagar efter att jag fått reda på att det inte blev något visum var det en mamma som frågade mig om jag inte skulle iväg. Det började bra och jag berättade lugnt och sansat. Sen sa hon att jag såg ledsen ut och då brast det, tårarna sprutade. Så det slutade med att hon kramade om mig och att både hon och jag grät. Jag vill bara säga att även alla föräldrar på mitt jobb är helt underbara. De kramar mig och säger så snälla saker, vilket hjälper oerhört. Vill därför också säga att jag verkligen älskar allt med mitt jobb... barn, föräldrar och arbetskamrater. Tack kära ni för all stöttning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar