Resan var lite turbulent, men ändå känns det som det har gått väldigt bra nu efteråt. Jag har i alla fall inte hunnit tänka något på min flygrädsla. Det började med att flyget från Köpenhamn till London var försenat med 30 min. Kan ju säga att svetten började rinna lite, eftersom jag bara hade 1 timme mellan flygen i London. Men här var det bara att börja prata med sig själv. Lugn nu Maria, du kan inte göra något åt detta. Missar du flyget, så får du ta ett annat. Över kommer du alltid!! Hjälpte väl lite, men när vi landade var stressen igång igen. Vi landade 15.20, gaten skulle stänga 15.45. Jag lovar att denna flygplats inte är liten. Så det var bara att springa. Först mot connection skyltarna, sen genom säkerheten och vidare mot gaten, som inte låg i närheten. Oj vad svettig jag var när jag kom fram, men jag hann. Flyget var gigantiskt, två våningar och allt. Själva flygningarna gick bara bra. Då har jag det hellre jobbigt när jag är nere på marken. Väl framme i Los Angeles var det ju åter igen dags att ta sig igenom säkerheten och tullen. När jag skulle igenom själva passkontrollen fanns det tre stycken personer jag kunde komma till. En av dem hade värsta stenansiket, snälla låt mig inte komma till honom hoppades jag. Jodå, visst skulle jag komma till honom. Då kom frågan.... Hur länge ska du stanna här? 3 månader svarade jag. Då rasslade frågorna på.... Vad ska du göra här? Hur ska du klara dig? Vart ska du bo? Vem är det du ska bo hos? Vad ska du plugga sen när det blir dags? Vilken skola? Kommer du att klara plugga inte kunskapsmässigt, utan psykiskt? Och till sist kommer frågan; Du kommer väl inte jobba under dina tre månader här? Nej jag lovar, svarade jag. Då fick jag till och med ett litet leende och ett lycka till innan han stämplade passet. Puh, ja de är lite psykiga de där människorna. Men nu är jag i alla fall här och jag är världens lyckligaste.
Puss och kram!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar