Ett känslomässigt år!

Just nu för exakt ett år sedan satt jag i luften på väg över till LA och Jocke. Jag var så spänd och mina förväntningar var så oerhört höga, äntligen skulle jag få ett liv tillsammans med Jocke. Jag stannade i tre månader på turistvisum. Det var tre månader med blandade känslor. Jag kunde inte vara lyckligare vad det gällde att vara nära Jocke. Men så slogs jag med den där hemlängtan, längtan efter familj och vänner. Och den var enorm!! Den visade sig inte över huvudtaget så länge jag och Jocke hade tid tillsammans. Vi hittade på alla möjliga äventyr man kan hitta på i LA, så jag kunde inte ha det bättre. Men så kom vardagen och han var tvungen att jobba och jag blev ensam. Det var då den där hemlängtan kom smygande, helt plötsligt kände jag mig som världens minsta i världens största stad. Ja det var lite tufft! Tror nu inte att jag var olycklig, det var jag inte, jag var världens lyckligaste. Men jag har aldrig fått känna hemlängtan efter nära och kära så innan.

Vid jul tog vi flyget hem tillsammans för att träffa vänner och familj. Då hade jag kommit in på skola i LA och planen var att vi skulle återvända, för i alla fall något år. Sverige har nog ändå alltid varit planen att komma till inom sin tid. Men det visade sig att amerikanska ambassaden ville annorlunda och i januari fick jag mitt visum nekat. Jaha, panik, ångest, panikångest... ja allt kom på samma gång. Vet inte om jag mått så dåligt någon gång tidigare. Men den finaste pojkvän som jag har stöttade och tröstade mig så gott han kunde. Det var ju inte så jättelätt för honom heller. Helt plötsligt fanns det inga alternativ. Helt plötsligt var det bara Sverige som gällde! Nu var bara frågan när? Efter måna och långa samtal så kom vi fram till att om ett år kunde Jocke flytta hit. 1,5 års distansförhållande fick istället bli 2,5 års distansförhållande. Och vet ni, nu är det snart SLUT!

Det har varit ett långt och känslomässigt år, men samtidigt helt underbart. Vi har hunnit med en resa till Italien och en sommar tillsammans i Sverige. Det har varit mycket känslor upp och ner! Men det har aldrig, aldrig, aldrig tvivlats något mellan mig och Jocke. Vi har vetat precis hela tiden att vi kommer klara detta. När han åkte hem i somras bestämde vi oss för att hoppa över höstens resa för att kunna spara pengar till flytten. Vi tycket att de sista fyra månaderna isär kunde vi klara av utan att träffas. Nu är det snart bara två månader kvar. Så ja, det har gått detta också. Ännu ett hinder vi tagit oss igenom och det känns bara så bra. Snart, snart, snart...