Två veckor har nu gått sedan Jocke åkte hem. Den värsta separationsångesten har väl lagt sig, men visst flyger den sig på då och då. Visst ställer jag mig frågan om vi gjort rätt som struntar i att träffas under hösten, sist vi var ifrån varandra i fyra månader lovade vi varandra att vi aldrig skulle utsätta oss för det igen. Men denna gången känns det lite annorlunda, eftersom det är sista biten nu, då kan vi nog bita ihop, även om det kommer bli oerhört jobbigt emellanåt.
Jag försöker tänka positivt, jag slipper ju faktiska att ta farväl en gång till och det känns väldigt skönt. Jag slipper må så dåligt en gång till, som jag alltid gör dagarna efter att vi sagt hej då. För nästa gång behöver vi inte säga hej då, då kommer han att stanna här.
Så just nu jobbar och pluggar jag här hemma, Jocke jobbar där borta så mycket han kan. Vi försöker spara så mycket pengar som möjligt, för att sedan kunna köpa oss ett eget boende. Jag kan knappt fatta att vi snart äntligen får ha ett hem ihop. Det spritter i mig bara jag tänker på det!!
Och nu är ju snart augusti slut och då är det ju faktiskt "bara" 3,5 månad kvar. Låter ju inte så länge ändå...
1 kommentar:
Hej! Jag kom in på din sida eftersom jag letar efter någon att intervjua anonymt till en artikel om distansförhållanden. Du får själv berätta hur det känns, vad som är bra och dåligt och dina funderingar inför framtiden. Det är anonymt just för att du även ska kunna berätta om tvivel osv, men vinkel är "knepig kärlek", att förhållanden kan se ut på många olika sätt och hur man klarar av dem. Kan du tänka dig att ställa upp på detta? Tar max en halvtimme över telefon. Hör gärna av dig!
Mvh, Annika Malmsten, reporter på Aftonbladet Söndag
annika.malmsten@aftonbladet.se
Skicka en kommentar