Nej jag är inte ensam. Jag har min underbara familj och mina underbara vänner runt omkring mig och det hjälper oerhört mycket. Men Jocke har åkt hem, för exakt en timme sedan vinkade jag av honom på tåget.
Det gör så ont, samtidigt som det känns så bra. Jag kommer nämligen inte behöva vinka av honom fler gånger. Det här var sista gången jag behöver känna att det är en evighet tills nästa gång vi ses, sista gången jag behöver gråta och vara så otroligt trött över dessa avsked.
Våra planer inför hösten har ändrats lite. Från början var tanken att vi skulle ge oss ut på en resa i oktober, därefter skulle Jocke också komma hem över jul och nyår för att sedan i januari åka tillbaka en sista gång till LA för att fixa de sista sakerna.
Efter mycket vändande fram och tillbaka på olika alternativ har vi nu kommit fram till att vi inte ska ses i höst. Istället får jag hem Jocke i mitten på december och då stannar han för alltid. Jag kan knappt fatta att vi äntligen har kommit till de sista månaderna vi behöver tillbringar isär.
Så idag påbörjar vi våra sista 4 månader isär. En gång innan har vi varit ifrån varandra så länge och då lovade vi varandra aldrig mer. Det var oerhört jobbigt och väldigt lång tid. Men nu är det ändå sista gången, så vi bestämde att vi får bita ihop. Detta innebär också att vi kommer kunna spara en hel del pengar båda två och då få en bättre start på vårt gemensamma liv här i Sverige. Äntligen börjar jag se ett slut på denna väntan och det känns så otroligt skönt i hela mig.
Det gör så ont, samtidigt som det känns så bra. Jag kommer nämligen inte behöva vinka av honom fler gånger. Det här var sista gången jag behöver känna att det är en evighet tills nästa gång vi ses, sista gången jag behöver gråta och vara så otroligt trött över dessa avsked.
Våra planer inför hösten har ändrats lite. Från början var tanken att vi skulle ge oss ut på en resa i oktober, därefter skulle Jocke också komma hem över jul och nyår för att sedan i januari åka tillbaka en sista gång till LA för att fixa de sista sakerna.
Efter mycket vändande fram och tillbaka på olika alternativ har vi nu kommit fram till att vi inte ska ses i höst. Istället får jag hem Jocke i mitten på december och då stannar han för alltid. Jag kan knappt fatta att vi äntligen har kommit till de sista månaderna vi behöver tillbringar isär.
Så idag påbörjar vi våra sista 4 månader isär. En gång innan har vi varit ifrån varandra så länge och då lovade vi varandra aldrig mer. Det var oerhört jobbigt och väldigt lång tid. Men nu är det ändå sista gången, så vi bestämde att vi får bita ihop. Detta innebär också att vi kommer kunna spara en hel del pengar båda två och då få en bättre start på vårt gemensamma liv här i Sverige. Äntligen börjar jag se ett slut på denna väntan och det känns så otroligt skönt i hela mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar