Varför kan inte allt bara vara enkelt??

De två sista dagarna har varit ganska jobbiga. Jag har varit lite orolig för att skolan vill att jag ska vara här redan den 11/1 och det är helt omöjligt för mig. Jag kommer inte in i USA utan ett visum helt enkelt.

Idag promenerade jag i alla fall bort till skolan för att kolla med dem om det går att lösa på något sätt. "Chefen" var inte där, men de lovade att ringa tillbaka. När jag var på väg hem ringde plötsligt telefonen. Jag förklarade hur det låg till, att amerikanska ambassaden var totalt fullbokad och omöjligt att få en tid innan 18/1. Svaret jag fick var att det gick inte att göra något åt det och att alla klasser var stängda då. Alternativet var att chansa och komma hit och hoppas att man får de kurser jag vill ha. Ni kan ju gissa vad detta resulterade i! Massa tårar och ett samtal till Jocke. Eftersom jag inte riktgt förstod allt de sa heller, så kunde jag ju inte förklara för honom. Underbar som han är ringde han upp skolan och frågade vad de menade, så det slutade i alla fall med att jag har ett möte med "någon" person där imorgon, för att se hur det kan lösa sig på bästa sätt. Så nu hoppas jag på att det ska lösa sig i alla fall.

Känner mig just nu så otroligt stressad över allt. Det behövs inte mycket för att tårarna ska komma. Jag får panik när jag tänker på att ha distansförhållande igen. Men nu har Jocke och jag pratat om det och det enda som gäller är att ta ett steg i taget. Det är ingen mening att oroa sig för något som inte går att påverka. Går de inte med på att jag väljer kurser imorgon, så får vi helt enkelt hoppas på att det blir en avbokning på amerikanska ambassaden eller så åker jag hit och chansar på att ändå får de kurser jag vill ha vid skolstart. Då gäller det ju bara att folk hoppar av sina kurser så att det blir platser lediga. Kan bara säga att jag kommer inte ge upp nu, så som vi har kämpat.