Jobb till kl. 12, ja för jag är ju inte så mycket på jobbet nu för tiden. In till stan för en härlig lunch med min arbetskamrat Jocke och hans goding-son Axel. Kommer hem och deppar ihop, typiskt mig, lägger mig i sängen och somnar. Är inte jätteovanligt för mig när jag kommer hem och inte direkt har något att göra. Jag deppar verkligen ihop av saknad, längtan efter ett "vanligt" liv med en egen mysig bostad tillsammans med min Jocke. Energin försvinner och jag tar inte för mig något överhuvudtaget.
Jocke lyckas peppa mig så jag åker iväg och tränar med mina fina tjejor Linda och Maria, vilket näst intill blev inställt. När jag bara kommer iväg och gör något är deppigheten som bortblåst. Massa energi infinner sig och allt känns så himla lätt. Är ju faktiskt inte jättelångt kvar nu. Återstår bara att se hur länge positiviteten stannar kvar.
Jag säger bara... Stackars Jocke. Det är inte lätt att hänga med på mina turbosvängar i humör. Men han finns där för mig, vilket betyder allt. Han har alltid varit den starka, som har peppat och stöttat mig när jag bryter ihop. Vilket jag gör ganska ofta. Jag försöker stötta honom också när han inte mår så bra, men jag är inte speciellt bra på det, utan istället leder det till att jag blir mer orolig eller deppig. Ja så han får dra ett ganska tungt lass ibland min älskling. Men som jag sa, det betyder allt för mig och jag älskar honom så otroligt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar