Men det var bara att stiga upp och bege sig till jobbet. Vilket var underbart. Det var så kul att träffa alla arbetskamrater och barn igen.
De som fick lida var istället Jockes föräldrar. Vi var bjudna på middag och då slog tröttheten till som ett knytnävslag. Tycker så synd om Lasse och Kristina när de är så gulliga och bjuder på middag, så håller jag på att somna.
Nu sitter vi här framför tv:n igen och klockan börjar närma sig 22.30. Och gissa vad!!!! Jättepigg, eller det finns i alla fall inte en chans att vi somnar nu. Jag kan bara säga att jag fattar ingenting. Det är bara att försöka hänga med i svängarna.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar